Till Alma.
Jag saknade din tass i min hand i går kväll.
Jag saknade värmen från din mjuka päls mot min kind.
Jag saknade trivseldoften från dina tassar i går kväll.
Sängen har aldrig känts så kall som den gjorde i går kväll.
Jag saknade vårat morgongos i morse.
När du kom upp i sängen efter det att väckarklockan skrällt och borrade ner din
nos mellan min hals och kudden.
Jag saknade att få pussa dig på huvudet... du vet i den där lilla gropen mellan örat och huvudet där pälsen var lite mjukare.
Älskade lilla skatunge vad du fattas mig!!!
Tystnaden är så kompakt utan dig!
Det tomrum som du lämnat efter dig kommer aldrig att fyllas igen.
Min värld har blivit mörkare och tyngre
men hundhimlen har fått en ny lekfullt gnistrande och glimmande stjärna.
Förlåt hundhimlen men... jag missunnar dig den.
Jag vill ha tillbaka min stjärna!!!
Jag saknar dig, Alma.
Aldrig att jag trodde att Almas och min gemensamma resa skulle bli så kort.
Så fruktansvärt orättvist kort!!!
Alma har en längre tid besvärats av "snorklingar" (inverted sneeze)
De blev värre och oftare så för någon vecka sedan så vi kontaktade veterinär. Vi fick hem en behandling mot noskvalster... vilket är den vanligaste orsaken till "snorklingarna".
Men snorklingarna upphörde inte trots kuren. Snarare blev de ännu värre. Ibland lyste paniken ur ögonen på henne vid dessa snorklings attacker. Hon blev mer och mer stressad efter varje attack och drog sig mer och mer undan oss.
Veterinär kontaktades igen.
Vi fick en akuttid i går på morgonen då hon kvällen innan blev blåaktig på tungan av nedsatt syretillförsel.
Röntgen av bröstkorg och skalle gjordes.
Plåtarna av huvudet visade på förändringar så veterinären gick in i näsan med en liten kamera.
Slemhinnan på höger sidan visade kraftig svullnad samt knölar stora som ärtor hittades längst bak i övre delen av gommens mjuka delar.
Visst hade vi kunnat utsätta henne för biopsier, kortisontabletter, skiktröntgen, operation i Strömsholm... men...
Hade jag fått en 200% garanti på att hon skulle komma helt kurerad och återställd ur allt det, så hade jag självklart kört hela registret.
Men det finns inga garantier!
Så efter kameraundersökningen förfarande nedsövd tog jag farväl av min älskade vän.
Med kinden mot hennes kind och tassen i handen slutade vår allt för korta gemensamma resa.
Jag kan inte med ord beskriva den saknad och sorg jag känner just nu.
Sorgen kommer att lätta, jag vet det, och ersättas av vackra minnen.
Men just nu så har jag svårt att tro att detta enorma sår i min själ någonsin kommer att kunna läka.
Ta hand om er och varandra!
Kram
Jenny
