22 maj 2014

Trasig värld

Det är 34 dagar sedan den där påskafton.
34 dagar sedan jag, Micke och hundarna var i Kolbyttemon och Mickes telefon ringer.
34 dagar sedan Micke räcker över telefonen till mig med ett chockartat uttryck i ansikten.
34 dagar sedan jag hör min mamma med konstig röst säga: Patrik är död.
34 dagar sedan världen stannade, skälvde till för att sedan gå sönder.

Vakum

Det är 31 dagar sedan jag klev in genom bårhusets dörrar.
31 dagar sedan jag såg min bror ligga på båren med ett vitt skynke på sig, så lugnt och fridfullt
31 dagar sedan jag strök honom över kinden och pratade med honom.

Vakum. Smärta. Sorg. Skuld. Aggression. Ångest. Rädsla. Övergiven. Ensam. Verklighetsfrånvarande. Saknad.

Det är 7 dagar sedan jag steg in i kapellet.
7 dagar sedan jag satt snett bredvid den svarta kistan med de vita och röda blomarrangemanget ovanpå.

Min värld är trasig.
Den gör så fruktansvärt ont
Den kommer aldrig att läka... inte helt.
Det kommer alltid att fattas en bit.