Hej på Er!
Att man (jag) kan bli så fånigt berörd och rörd av att Mia har fått valpar. :)
Maria mms:ade över en bild igår kväll när valparna låg och diade.
Mitt hjärta svällde av ömhet, stolthet och glädje (och saknad) och små, små tårar av lycka smög sig ner över kinden.
Åh, vad jag längtar till att få träffa vår vackra flicka och bli presenterade för hennes bedårande små underverk :)
 |
| Så små, så små |
Alma började bete sig väldigt märkligt samma tidiga morgon som Mia började valpa.
Micke vaknade av att Alma bäddade frenetiskt i sängen och slet och drog i täcket med tänderna. Hon betedde sig som om hon byggde bo!
Visst, biologiskt sett så var det dags för Almas valpar att födas (hon började löpa en vecka tidigare än Mia) men hon har inte visat de minsta tecken innan på att vara skendräktig.
Eller kan hon ha känt på sig vad som var i görningen några mil bort?
I mitt stolthetsömmande svansbarns mormors hjärta så inbillar jag mig att Alma kände av vad som var på gång för "syster". :)
Nu ska jag ta mig i kragen och åka till Bilskolan. :)
Ha så gott och tack för att ni kikar in här.
Det värmer också mitt hjärta! :)
Kram
Jenny
Ja, det kan ju faktiskt vara så att hon kände på sig att det var på gång :) När jag var gravid med första barnet blev min lilla hund mycket konstig ett tag innan förlossningen. Jag började känna av "det" två veckor innan det var dags och jag blev aldrig lämnad själv. Han började sova direkt på golvet nedanför min säng, tittade på mig hela tiden, var vaken hela dagen och följde alla mina rörelser. Och jag vet att jag gjorde allt som vanligt men han var väldigt speciell den lilla hunden och visste mer än vi trodde. Saknar honom fruktansvärt mycket än fast det snart är fyra år sedan han dog. Valparna ser ljuvliga ut. Hoppas alla växer och frodas som de ska! :)
SvaraRaderaÅh, vilka söta små hundvalpar på bilden.
SvaraRaderaSåååå gulliga!!
Kram/M