Enligt planen

Hej!

Jag vaknade i natt av att regnet vräkte ner och dropparna som slog mot fönstret dånade.
Besviket konstaterade jag då att det inte alls skulle gå enligt planen om uteliv hela dagen.

När jag vaknade några timmar senare kunde jag glatt överraskad konstatera att solen sken in genom rullgardinsglipan. Ryggsäcken packades med kaffetermos, smörgåsar, kakor, blod, och tre stycken rådjursklövar innan vi begav oss ut i skogen.

Tre stycken spår la jag i varierad längd och svårighetsgrad. Selma och Sierra fick ett varsitt lättare spår med två stycken "banansvängar" i snäll terräng. Även om det var längesedan Mia gick ett blodspår så gjorde jag hennes längre med ett litet bloduppehåll, över stock och sten, vinklar och över ett dike..

Medan spåren "låg till sig" fikade jag och Micke och hundarna satt i bilen. Mia protesterade demonstrativt genom att på något sätt ta sig från skuffen fram till förarstolen där hon satt och stirrade på oss.

Selma fick gå sitt spår först. Hon blev lite dämpad när hon fick på sig selen men när vi började gå mot spårets början så gick hon med spänstiga steg. Jag lät henne själv leta reda på nedslagsplatsen. Hon hittade platsen direkt, drog in doften i näsan några sekunder för att sedan (precis i spårets kärna) målmedvetet och självsäkert småjogga framåt med näsan i backen. Svansen gick som en propeller när hon kom fram till klöven. Plockade upp den och såg så mallig ut!

Inte lätt att få av selen när man har för stora vantar

Sierra gick sedan sitt. Hittade nedslagsplatsen och började spåra med gott mod. Blåste tog i hårdare och hon kom lite snett från spåret men hon tappade det aldrig. Stannade vid klöven och tittade på oss. Sist vi tränade för över ett år sedan vågade hon inte nosa på klöven. Den här gången plockade hon upp den och bar den hela vägen tillbaka till bilen. Stoltheten och självförtroendet lyste om henne.

Stoltast av dem alla

Mia blev sist ut. Mia kan sina saker så det var bara att följa med. Spårade något fort men utöver det gick det som på räls.

När spåren var "gångna" fick hundarna springa lösa medan jag och Micke fikade en stund. Molnen började hopa sig och några regnstänk föll så vi åkte hem igen. Varför har jag glömt bort hur roligt det är med viltspår? Varför traggla med en hund som inte uppskattar bruksspår med sina träapporter när hon älskar att spåra. Nej, mer viltspår ska det bli!!

Vad jag älskar sådana här dagar! Så otroligt sköna och behövliga. Känner mig full av energi och lycka som håller i sig i flera dagar efteråt.
Balsam för själen.

Kram
/J.