Hej!
Klockan ringde 04.10 i lördagsmorse. En timme senare efter lite fix och packning satt vi alla i bilen på väg mot Kungsör för att åter tävla i rallylydnad.
Tack och lov för att vi bestämde oss för att köra iväg i god tid. Snön började vräka ner redan i Norrköping och sedan var det blandad nederbörd ända fram till Kungsör.
Väl framme i Kungsör lastade vi ur bilen, blev visade till en lugn plats bakom läktaren där vi kunde ställa upp hundhagen och registrerade oss. Eftersom vi var ute i så god tid hann vi rasta av hundarna ordentligt samt kolla in den fina hundhallen. Varm glögg, pepparkakor och julmusik i högtalarna hade en mycket välkomnande och lugnande inverkan på nervositeten. :)
Selma hade startnummer 2, Mia 13 och Sierra 14. Tyvärr så blev det inte som jag tänkt mig med mellanrummen mellan Selma och Mia. Allt eftersom tiden gick ströks nummer mellan dem och min tidigare uträknade uppvärmningsplan fick hastigt och paniklikt räknas om.
Banvandringen började kl 9 och 9,20 skulle första tävlande start. Jag använde 10 minuter till att memorera banan och gå den flera gånger för att sedan hämta Selma. Hon kändes stissig och inte alls fokuserad. Orutinerad som jag själv är drogs jag med i hennes stress och ett tag var jag redo att stryka oss. Men efter några djupa andetag och lite kontaktövningar släppte den värsta nervositeten.
Jag och Selma gick in i slussen där vi skulle värma upp medan första tävlanden gick banan. Selma blev rädd för ljuden där inne och förlorade åter fokus och paniken steg åter i mig. Återigen några djupa andetag och så blev vi inkallade på banan.
Hur det gick vid varje skylt har jag inte några riktiga minnen från. Selma var inte alls med mig. Hon nosade på skyltarna, på mattan och reagerade på speglarna på väggarna samt tyckte att publiken på läktaren var konstig. Vid en av skyltarna var jag redo att helt ge upp och ta en diskvalificering genom att röra vid henne för att få hennes uppmärksamhet. Hjärtat klappade i bröstet på mig och jag fick svårt att andas. Lyckades få kontakt med Selma igen. Vid skylten "sitt-spring" blev hon mer med mig. De sista skyltarna gick lite bättre och vi gick av med en ganska bra känsla trots allt. Sprang med henne till vår plats och belönade med en stor godispåse.
In med Selma i hagen och lämna henne där själv för att gå med Mia (Micke värmde upp Sierra) kändes inte så bra. Tyvärr så kunde jag inte ställt hagen närmare banan men eftersom hagen var lite undanskymd samt att jag satt filtar runt hagen så riskerade jag inte en massa spring runt hagen som kunnat orsaka oro.
Började värma upp med Mia. Även hon kändes ofokuserad och tittade sig mycket omkring. Hastigt bestämde jag mig för att inte värma upp henne i slussen utan värma upp så gott det gick vid sidan av läktaren.
De första skyltarna gick riktigt bra med Mia. Även hon reagerade på speglarna på väggarna och vid ligg-skylten la hon sig både tveksamt och snett. Vid stå-skylten ställde hon sig inte riktigt.
Vi-känslan i bubblan som vi hade sist vi tävlade var vi inte ens nära den här gången.
Resultaten blev verkligen inte imponerande. Men både Mia och Selma fick kvalificerade resultat :) Vilket betyder att Mia endast behöver ett kvalificerande resultat till för att få en titel :)
Men jag är ändå så nöjd och stolt över att vi trots att hundarna aldrig tränat i en inomhushall klarade det så pass bra. Mycket nya lukter, ovan omgivning, speglar på väggarna och pratande publik på läktaren.
Lite roligt och väldigt uppskattat var att domaren skrivit kommentarer på protokollet.
Speciellt en kommentar som stod på Selmas protokoll kändes extra bra. Det stod:
"Matte jobbar lugnt och fint." Min panik och nära gränsen till sammanbrott syntes uppenbarligen inte utanpå.
Sammanfattningsvis så är jag som sagt både nöjd, glad och stolt. Vi har en hel del träning framför oss. Det som måste prioriteras är träning i olika miljöer och försöka hitta en inomhushall i närheten av Linköping där vi kan träna några gånger.
Kram
Jenny
.JPG)
